Ingen måndagssjuka..

Jag ska inte säga att jag gillar måndagar, det vore lögn. Men det är konstigt nog den lättaste dagen, konstigt eftersom jag börjar 6.15 och får ändra om dygnsrytmen och dessutom har hela arbetsveckan framför mig. Men jag slutar ju då också tidigt varje måndag, 14.30, kanske är det sköna att få öppna hela skiten och vara med och styra från första början. Förmodligen är jag också utvilad från helgens överskott av sömn..

Jag menar, jag orkade dessutom träna idag, jag skaffade halvårskort på gymmet som en garanti för mig själv att jag åtminstone ska stå ut fram till sommaren i Värnamo. Kort och kort förresten, det är ett armband som man ska hålla emot en läsare, en läsare som gud glömde då man får stå och vinkla handleden till förbannelse. Det var likadant med "kvittona" som jag kört med tidigare. Receptionisten ska alltid flika in med något smart när man står där och svär dessutom:

"Håll den längre ifrån"
"Såhär?"
"Jaaa, äsch, jag öppnar istället"

Vareeeenda gång.

Filmen hangover spelas på min dvd-spelare för miljonte gången just nu, den är inte bara roligaste filmen någonsin utan skönt mysig. 2:an kom ut 30:e november, jag hade laddat hem den innan med usel kvalité så jag var givetvis tvungen att hyra dvd:n också. Den var klart under förväntan, kan ändå vara näst roligaste filmen jag sett. Zach Galifianakis är det bästa som har hänt komedivärlden om ni frågar mig..

Söndag!

Imorgon börjar jobbet igen, jag har tyvärr ångest, tråkigt att känna så, jag börjar alltid 6.15 på måndagar och det är lite vääääl tidigt för måndagar, särskilt med tanke på att jag lärt mig att sova på helgerna, "imorse" gick jag upp 10.30, så det blir att ställa om dygnet igen..

Släpade mig iväg till gymmet idag, allt ligger så nära här, det är något som är mycket bättre än min förra lägenhet då jag hade långt till allt.. ja förutom till Speedway då men det intressera mig ju inte ändå. Nej, lägenheten ligger bra här!

Jobb 4 min promenad
Hemköp 1 min promenad
Hemmakväll 30 sek promenad
Sporthall 5 min promenad..

Nåväl, jag sprang/drog mig fram på löparbandet.. 5 km på 27 minuter är nästan nytt bottenrekord men det var något som jag var förberedd på då motionen har förlorat mot coca-cola flaskan nästan varenda dag sen jag flytta hit.. Det håller dock inte, jag är fetare och sämre tränad än på väldigt länge, kanske får skaffa gymkort på det där gymmet som för övrigt är extremt mycket mindre och sämre än Actic i Motala! Efteråt satte jag mig för att kolla på volleyball, ganska imponerande men det som väckte mitt intresse mest var det extrema taggandet i laget, det blev nästan lite komiskt:

Redan på uppvärmningen började det jublas, "wohooo" vid varje inslagen smash. Det fortsatte med att lagen hade en samling efter varje boll, stod i en rund ring och skrek något otydligt, oavsett om dom vann bollen eller inte.. Min hjärna är van vid oskrivna moraliska regler från pingisen och om man inte gör något för att vinna bollen så jublas det inte utan man lite diskret sträcker upp ett finger i luften och säger tur, som vid t.ex. servmiss.. Men inte i volleyball, när det andra laget gör en servmiss så blir det ett WOOOHOOOO och gruppsamling med otydligt taggande. Osportsligt - kanske..

Letar febrilt efter guldkorn i öknen...

Vid min död..

Jag: "Ursäkta, är det här helvetet?"

En rektor svarar: "Nej, nej, nej, för fan, det här är ett fritidspedagogjobb, helvetet ligger en våning upp.."

Traaaaaschtalkar mitt yrke.. bra va? Jag sitter och klurar på skämt när suddgummi och lego viner i luften. Det har varit två riktiga dåliga dagar, den vita handduken lämnar snart min hand och flyger upp i luften..

Man ska inte ge upp har jag lärt mig men jag har också lärt mig att man bara lever en gång och det vore ju dumt att vantrivas den gången eller hur? Det finns guldkorn i sanden, det gör det. Idag firade vi lucia, föräldrar var där när alla barnen gick vackert in på scen som är centralt belägen på skolan. "Uuute är mörkt och kallt i allaaa husen". Vacker sång, nervösa och roliga barn. När luciafikat sedan serverades i matsalen fick jag faktiskt lite småångest, det var väldigt många nya människor i en liten lokal som man skulle prata med men jag hittade ganska snart en av mina favoritföräldrar som jag pratade bostäder med..

Jag vill bara förtydliga att det givetvis inte är något fel på varken skolan, barnen, föräldrarna eller personalen. De flesta är bara väldigt olik mig och mitt sätt att vara, jag känner mig felplacerade..

Mycket vatten har runnit genom Lagan!

VI ska LAGA, NI ska ÄTA.. eller var det tvärtom? Även om mellanstadietiden gör sig påmind på mitt nya arbete så minns jag inte riktigt det där.. Ån Lagan rinner iaf strax utanför min lägenhet, jag har inte stannat till ännu och begrundat den på nära håll men jag har sakterliga börjat hitta mina smultronställen här i Värnamo, där jag kan gå och filosofera för mig själv, har kommit på att det är ett stort behov jag har.. Jag behöver ibland koppla bort hjärnan helt och bara slappna av. Det här behovet görs sig extra tydligt nu när jag har ett jobb där jag behöver vara på alerten hela tiden. Det är nämligen något som jag behöver vara när jag arbetar som fritidspedagog på en ny skola, i en ny stad med nya människor. Det finns så oerhört många osynliga regler och oskrivna lagar att jag ibland nästan tappar andan. Jag har kommit underfund med att mitt största handikapp inte är stamning utan att jag är så in iiiii helvete disträ.. För sådär två månaders var detta bara en rolig grej när kompisarna inväntade mitt nyckelletande vid dörringången på Vinnerstadvägen, idag är det så mycket mer, hela min arbetssituation hänger på den.. I söndags bestämde jag mig för att jag måste ligga ett steg före hela tiden.

Skolan har satt en mental press på mig i övrigt, jag har inte varit mig själv, jag har försökt att vara någon jag inte kan vara, vilket jag egentligen inte vill :)
Jag vill vara mig själv, men en mer ordentlig och mindre disträ sådan.. Nåväl, den här veckan är det jag som har varit där, vilket jag tenderar att fortsätta med, så det så.. take it or leave it, Värnamo!

Calle: "Skjutsar du hem mig sen?"
Jag: "Eh jaaa, det kan jag väl göra"

Jag skjutsade hem Calle från korpens gym i helgen, det har alltid varit tvärtom. Det är forfarande helt overkligt men också helt fantastiskt att ha körkort, speciellt om man får köra runt "hemma" i Motala..

God kväll mina vänner !

Jag åkte bil runt i Varv i helgen, ensam. Det var svårt att beskriva känslan men jag konstatera två saker..

1. Körkortet är nog det bästa som har hänt mig.

2. Det är INTE i Värnamo jag ska bo.

Känslorna stormade in över mig när jag åkte omkring bland mina barndomsminnen, jag grät inte, det har jag inte gjort sen morfar dog för 13 år sen, det är sant men jag är inte okänslig för det, snarare tvärtom. Till saken, i mitt huvud är jag ganska övertygad om att jag nån gång kommer flytta tillbaka till Varv. De flesta svarar på det att "Det är tiden du saknar, inte platsen". Logiskt tänkt men jag köper det inte, jag älskar fortfarande kvarteren därborta oc vad är det egentligen för fel att flytta tillbaka till en plats där man nästan genomgående har positiva minnen ifrån. I vilket fall var det mycket skönt att själv kunna åka runt där, fundera och minnas.

Här i Värnamo känns allting ganska grått, jag våndas redan smått över att gå till jobbet, helt sjukt egentligen, efter fem veckor så känns det redan som att jag har sett dessa väggar för mycket. Det är inget dåligt jobb egentligen, lönen är bra enligt mig, arbetskamraterna är helt ok men yrkesrollen passar verkligen inte mig, vilket gör att man kan drabbas av smått panik som nyexaminerad. Barngruppen som jag har är dessutom råtuff och det är inte varje gång som konflikthanteringen går så smidigt, jag känner mig vilsen och inkompetent ibland tyvärr..

Helgerna är dock fantastiska! :)

Internet!!!

Ja, nu är det äntligen inkopplat!

Sitter i en av mina soffor i min lägenhet nu i Värnamo, det börjar naturligt mer och mer kännas som hemma här. Jag har fått feber dock, vilket besvärar mig en del då jag får vara hemma från jobbet när jag bara varit där i 3 veckor, får nästan lite dåligt samvete.

Jobbet är inte super, det är kämpigt som tusan, kämpig barngrupp och kämpigt med allt som är nytt, barnen, skolan och kollegorna. Ibland undrar jag om jag verkligen orkar men min syster talade klarspråk med mig i helgen när hon bestämt uttryckte, "Vad har du för alternativ då?"

Jag har inga alternativ, jag höll på att gå under hemma i Motala, av tristess och press samtidigt, jag kommer stanna här ett tag till!!! :) Tack Mia!

Men allt är fan inte grått härnere, jag har ju faktiskt fått ett jobb och framför allt fått det så extremt efterlängtade kööööörkortet! Normalt för alla andra, obeskrivligt för mig.. Lever fortfarande i en känsla att det är svårt att förstå..

Den 2 november var dagen, 1 vecka sedan. Bara kollegorna på jobbet och körskolan kände till det, med andra ord ingen som jag känner ordentligt eller känner press inför. Det var så jag ville ha det, så några vita lögner var det värt :) Känslan var ändå som vanligt, som när jag körde upp 3 veckor tidigare och misslyckades på i stort sett varje jävla punkt..

En herre i 40 års åldern klev in i bilen och jag tror inte det var hans snack om Östenssonaffärer som gjorde mig lugn det var nog helt annat. Alltså, lugn och lugn, han sa ändå till mig att andas ut runt halvtid :) När jag åkte in på parkeringen på Åhlens som är start och stopp för uppkörningar i Värnamo så visste jag inte alls hur det hade gått.. Hur som helst, när han sa orden:

"Mmmmm, jag godkänner körningen", så blev jag tamigtusan helt överlycklig, vilket också min familj och vänner blev. Snart kommer det rosa kortet hem på posten också, då kommer det nog kännas ännu bättre..

God kväll!

Huset där min lägenhet ligger får bli bloggens nya frontbild, vad tycker ni? :)

Lägenheten är helt ok, det är stort badrum vilket jag helt klart inte är bortskämd med men annars känns lägenheten bra mycket mindre än den förra när den i själva verket är en hel kvadratmeter större, måhända är det den öpnna planlösningen som lurar ögat. Det är läget som jag fullständigt älskar, nära till allt, riktigt nära, jobbet, sporthallen, hemköp, hemmakväll.. skobutiken :)

Begreppet "skräckblandad förtjusning" har annars fått en helt ny innebörd för mig, jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska oroa mig mest över, är det jobbet, körkortet eller Värnamo i allmänhet. Min körskolelärare berättade idag att Värnamo är en mycket, mycket svår stad att bygga upp kontakter, att dom grupperade sig ordentligt - bra pepptalk, var nära på att hugga första bästa tant på övergångstället.

Jobbet ser som sagt var inget vidare ut första veckan, det är ingen som helst inlärningstid och jag känner varken barnen, kollegorna eller byggnaden.. skräckblandad förtjusning.

Går det bra nu, Petter?

Det går bra nu, det går äntligen bra nu..

Tycker att jag har haft motflyt i mitt snart 30-åriga liv om vi helt bortser från mina vänner om min familj och möjligen enstaka pokervinster så har jag inte varit nöjd över speciellt mycket, speciellt inte mina egna prestationer då, men sen jag flyttade ner till Värnamo så känner jag att det har vänt, jag fick första jobbet jag sökte, visstidsanställning förvisso men det var kanske också det jag ville ha, jag fick idag också en lägenhet som jag var på visning på under förmiddagen. Jag klarade teoriprovet och kämpar på med körningen så gott det går, det är som bekant min livs ackilles häl men jag känner äntligen att det där med bilkörning är något som jag kommer få kläm på i framtiden..

Träffade mina nya barn och jobbarkompisar idag också, det kommer bli kämpiga första veckor det här men jag kommer göra mitt yttersta och ta mig igenom det, jag kommer nämligen att komma in i hetluften direkt, öppnar morgonfritids på måndag morgon och ska sedan ha en lektion själv på dagen, i "Utematematik". Känner dock igen det där väl från utbildningen så ska nog kunna använda lite gamla anteckningar.

En något stimmig barngrupp förklarades det som men jag verkar ju uppenbarligen vara inne i ett "stim" nu så det kanske passar mig bra :)

Godmorgon!

Igår hade jag gärna legat kvar i sängen i Motala, gått upp några timmar senare, tagit en löparrunda och satt mig framför pokerborden. 40 % av min hjärna säger ut, "Vad gör du? ÅK HEM!" medan de övriga 60 % säger "Du måste göra det här, du måste". Hehe, när jag läser det här så låter det som att jag ska på ett Armageddon-uppdrag och det är ju inte riktigt så det är men det är lite lite så det känns. Det är nämligen en väldigt avgörande vecka jag har framför mig på flera olika plan, nytt arbete och att jag behöver fixa ny bostad, dessutom ett kämpande med körkort under tiden..

Det är skönt att ha systersonen Vilgot nära då, han ger mig mycket energi nu (tar förvisso en del också) :)

NHL - njaaaaaa

Lite modigt av mig att göra ett sådant uttalande efter endast en match kanske men det var absolut en känsla. Det började väldigt bra, vi var på gång innan matchen, alla hade fått sin dos under västen och innan matchen spelades förutom sveriges nationalsång USA:s nationalsång, den som har blivit lite av världens gemensamma nationalsång. I ett förmodat fullsatt Globen kändes det mäktigt och spännande men Anaheim gjorde snabbt ett mål och i första perioden var det också 2-3 fighter, ni vet, 1 mot 1 när de slänger handskarna och "pucklar på varandra" tills domaren godkänner tiden och avbryter fighten, kändes lika fejkat som mina diesel-jeans från marknaden i Istanbul..

Det var bara Henrik Lundqvist som dominerade, imponerande att få se Sveriges bästa målvakt i toppform men i övrigt var spelet klart under förväntan, synd och skam att säga det men såhär såg vi ut..



Och det här var den bästa bilden jag kunde få av Henrik Lundqvist :)

God morgon!

Åker till Stockholm om sådär en halvtimme, det är dags för hockeymatch, jag fick en biljett i examenspresent som nu ska nyttjas. Ska bli skönt att komma bort från mitt smått ångestladdade livsläge som jag befinner mig i just nu..

Jag ska nämligen byta stad då jag har fått ett jobb som fritidspedagog i Värnamo, tjänsten är bara garanterad i 6 månader så för er låter det kanske inte som en jättegrej men för en person som inte har utmanat sig själv eller vågat göra speciellt mycket alls så kan det jämföras med Armstrongs stora kliv för 42 år sedan..

Det är precis det allt handlar om, jag känner mig nöjd över utmaningen, spänningen vinner mot rädslan och trots att jag går upp i snitt 5-6 timmar tidigare nu än förut så ser jag fram emot dagen.. inte med ren glädje då utan helt enkelt med spänning..

Jag har ju egentligen alltid velat blogga också och nu kan jag ju skriva om nya saker, nu slipper jag må dåligt över händelselösa inlägg :)

Så välkomna till den sista bloggcomebacken. Värnabon kommer berätta om det viktiga som händer i mitt liv i mellersta Småland.

Ps. Layouten kommer ordnas till men måste göra mig iordning för Stockholmstrippen nu. Ds