Letar febrilt efter guldkorn i öknen...

Vid min död..

Jag: "Ursäkta, är det här helvetet?"

En rektor svarar: "Nej, nej, nej, för fan, det här är ett fritidspedagogjobb, helvetet ligger en våning upp.."

Traaaaaschtalkar mitt yrke.. bra va? Jag sitter och klurar på skämt när suddgummi och lego viner i luften. Det har varit två riktiga dåliga dagar, den vita handduken lämnar snart min hand och flyger upp i luften..

Man ska inte ge upp har jag lärt mig men jag har också lärt mig att man bara lever en gång och det vore ju dumt att vantrivas den gången eller hur? Det finns guldkorn i sanden, det gör det. Idag firade vi lucia, föräldrar var där när alla barnen gick vackert in på scen som är centralt belägen på skolan. "Uuute är mörkt och kallt i allaaa husen". Vacker sång, nervösa och roliga barn. När luciafikat sedan serverades i matsalen fick jag faktiskt lite småångest, det var väldigt många nya människor i en liten lokal som man skulle prata med men jag hittade ganska snart en av mina favoritföräldrar som jag pratade bostäder med..

Jag vill bara förtydliga att det givetvis inte är något fel på varken skolan, barnen, föräldrarna eller personalen. De flesta är bara väldigt olik mig och mitt sätt att vara, jag känner mig felplacerade..