Mycket vatten har runnit genom Lagan!

VI ska LAGA, NI ska ÄTA.. eller var det tvärtom? Även om mellanstadietiden gör sig påmind på mitt nya arbete så minns jag inte riktigt det där.. Ån Lagan rinner iaf strax utanför min lägenhet, jag har inte stannat till ännu och begrundat den på nära håll men jag har sakterliga börjat hitta mina smultronställen här i Värnamo, där jag kan gå och filosofera för mig själv, har kommit på att det är ett stort behov jag har.. Jag behöver ibland koppla bort hjärnan helt och bara slappna av. Det här behovet görs sig extra tydligt nu när jag har ett jobb där jag behöver vara på alerten hela tiden. Det är nämligen något som jag behöver vara när jag arbetar som fritidspedagog på en ny skola, i en ny stad med nya människor. Det finns så oerhört många osynliga regler och oskrivna lagar att jag ibland nästan tappar andan. Jag har kommit underfund med att mitt största handikapp inte är stamning utan att jag är så in iiiii helvete disträ.. För sådär två månaders var detta bara en rolig grej när kompisarna inväntade mitt nyckelletande vid dörringången på Vinnerstadvägen, idag är det så mycket mer, hela min arbetssituation hänger på den.. I söndags bestämde jag mig för att jag måste ligga ett steg före hela tiden.

Skolan har satt en mental press på mig i övrigt, jag har inte varit mig själv, jag har försökt att vara någon jag inte kan vara, vilket jag egentligen inte vill :)
Jag vill vara mig själv, men en mer ordentlig och mindre disträ sådan.. Nåväl, den här veckan är det jag som har varit där, vilket jag tenderar att fortsätta med, så det så.. take it or leave it, Värnamo!

Calle: "Skjutsar du hem mig sen?"
Jag: "Eh jaaa, det kan jag väl göra"

Jag skjutsade hem Calle från korpens gym i helgen, det har alltid varit tvärtom. Det är forfarande helt overkligt men också helt fantastiskt att ha körkort, speciellt om man får köra runt "hemma" i Motala..

God kväll mina vänner !

Jag åkte bil runt i Varv i helgen, ensam. Det var svårt att beskriva känslan men jag konstatera två saker..

1. Körkortet är nog det bästa som har hänt mig.

2. Det är INTE i Värnamo jag ska bo.

Känslorna stormade in över mig när jag åkte omkring bland mina barndomsminnen, jag grät inte, det har jag inte gjort sen morfar dog för 13 år sen, det är sant men jag är inte okänslig för det, snarare tvärtom. Till saken, i mitt huvud är jag ganska övertygad om att jag nån gång kommer flytta tillbaka till Varv. De flesta svarar på det att "Det är tiden du saknar, inte platsen". Logiskt tänkt men jag köper det inte, jag älskar fortfarande kvarteren därborta oc vad är det egentligen för fel att flytta tillbaka till en plats där man nästan genomgående har positiva minnen ifrån. I vilket fall var det mycket skönt att själv kunna åka runt där, fundera och minnas.

Här i Värnamo känns allting ganska grått, jag våndas redan smått över att gå till jobbet, helt sjukt egentligen, efter fem veckor så känns det redan som att jag har sett dessa väggar för mycket. Det är inget dåligt jobb egentligen, lönen är bra enligt mig, arbetskamraterna är helt ok men yrkesrollen passar verkligen inte mig, vilket gör att man kan drabbas av smått panik som nyexaminerad. Barngruppen som jag har är dessutom råtuff och det är inte varje gång som konflikthanteringen går så smidigt, jag känner mig vilsen och inkompetent ibland tyvärr..

Helgerna är dock fantastiska! :)

Internet!!!

Ja, nu är det äntligen inkopplat!

Sitter i en av mina soffor i min lägenhet nu i Värnamo, det börjar naturligt mer och mer kännas som hemma här. Jag har fått feber dock, vilket besvärar mig en del då jag får vara hemma från jobbet när jag bara varit där i 3 veckor, får nästan lite dåligt samvete.

Jobbet är inte super, det är kämpigt som tusan, kämpig barngrupp och kämpigt med allt som är nytt, barnen, skolan och kollegorna. Ibland undrar jag om jag verkligen orkar men min syster talade klarspråk med mig i helgen när hon bestämt uttryckte, "Vad har du för alternativ då?"

Jag har inga alternativ, jag höll på att gå under hemma i Motala, av tristess och press samtidigt, jag kommer stanna här ett tag till!!! :) Tack Mia!

Men allt är fan inte grått härnere, jag har ju faktiskt fått ett jobb och framför allt fått det så extremt efterlängtade kööööörkortet! Normalt för alla andra, obeskrivligt för mig.. Lever fortfarande i en känsla att det är svårt att förstå..

Den 2 november var dagen, 1 vecka sedan. Bara kollegorna på jobbet och körskolan kände till det, med andra ord ingen som jag känner ordentligt eller känner press inför. Det var så jag ville ha det, så några vita lögner var det värt :) Känslan var ändå som vanligt, som när jag körde upp 3 veckor tidigare och misslyckades på i stort sett varje jävla punkt..

En herre i 40 års åldern klev in i bilen och jag tror inte det var hans snack om Östenssonaffärer som gjorde mig lugn det var nog helt annat. Alltså, lugn och lugn, han sa ändå till mig att andas ut runt halvtid :) När jag åkte in på parkeringen på Åhlens som är start och stopp för uppkörningar i Värnamo så visste jag inte alls hur det hade gått.. Hur som helst, när han sa orden:

"Mmmmm, jag godkänner körningen", så blev jag tamigtusan helt överlycklig, vilket också min familj och vänner blev. Snart kommer det rosa kortet hem på posten också, då kommer det nog kännas ännu bättre..