Ingen måndagssjuka..

Jag ska inte säga att jag gillar måndagar, det vore lögn. Men det är konstigt nog den lättaste dagen, konstigt eftersom jag börjar 6.15 och får ändra om dygnsrytmen och dessutom har hela arbetsveckan framför mig. Men jag slutar ju då också tidigt varje måndag, 14.30, kanske är det sköna att få öppna hela skiten och vara med och styra från första början. Förmodligen är jag också utvilad från helgens överskott av sömn..

Jag menar, jag orkade dessutom träna idag, jag skaffade halvårskort på gymmet som en garanti för mig själv att jag åtminstone ska stå ut fram till sommaren i Värnamo. Kort och kort förresten, det är ett armband som man ska hålla emot en läsare, en läsare som gud glömde då man får stå och vinkla handleden till förbannelse. Det var likadant med "kvittona" som jag kört med tidigare. Receptionisten ska alltid flika in med något smart när man står där och svär dessutom:

"Håll den längre ifrån"
"Såhär?"
"Jaaa, äsch, jag öppnar istället"

Vareeeenda gång.

Filmen hangover spelas på min dvd-spelare för miljonte gången just nu, den är inte bara roligaste filmen någonsin utan skönt mysig. 2:an kom ut 30:e november, jag hade laddat hem den innan med usel kvalité så jag var givetvis tvungen att hyra dvd:n också. Den var klart under förväntan, kan ändå vara näst roligaste filmen jag sett. Zach Galifianakis är det bästa som har hänt komedivärlden om ni frågar mig..

Söndag!

Imorgon börjar jobbet igen, jag har tyvärr ångest, tråkigt att känna så, jag börjar alltid 6.15 på måndagar och det är lite vääääl tidigt för måndagar, särskilt med tanke på att jag lärt mig att sova på helgerna, "imorse" gick jag upp 10.30, så det blir att ställa om dygnet igen..

Släpade mig iväg till gymmet idag, allt ligger så nära här, det är något som är mycket bättre än min förra lägenhet då jag hade långt till allt.. ja förutom till Speedway då men det intressera mig ju inte ändå. Nej, lägenheten ligger bra här!

Jobb 4 min promenad
Hemköp 1 min promenad
Hemmakväll 30 sek promenad
Sporthall 5 min promenad..

Nåväl, jag sprang/drog mig fram på löparbandet.. 5 km på 27 minuter är nästan nytt bottenrekord men det var något som jag var förberedd på då motionen har förlorat mot coca-cola flaskan nästan varenda dag sen jag flytta hit.. Det håller dock inte, jag är fetare och sämre tränad än på väldigt länge, kanske får skaffa gymkort på det där gymmet som för övrigt är extremt mycket mindre och sämre än Actic i Motala! Efteråt satte jag mig för att kolla på volleyball, ganska imponerande men det som väckte mitt intresse mest var det extrema taggandet i laget, det blev nästan lite komiskt:

Redan på uppvärmningen började det jublas, "wohooo" vid varje inslagen smash. Det fortsatte med att lagen hade en samling efter varje boll, stod i en rund ring och skrek något otydligt, oavsett om dom vann bollen eller inte.. Min hjärna är van vid oskrivna moraliska regler från pingisen och om man inte gör något för att vinna bollen så jublas det inte utan man lite diskret sträcker upp ett finger i luften och säger tur, som vid t.ex. servmiss.. Men inte i volleyball, när det andra laget gör en servmiss så blir det ett WOOOHOOOO och gruppsamling med otydligt taggande. Osportsligt - kanske..

Letar febrilt efter guldkorn i öknen...

Vid min död..

Jag: "Ursäkta, är det här helvetet?"

En rektor svarar: "Nej, nej, nej, för fan, det här är ett fritidspedagogjobb, helvetet ligger en våning upp.."

Traaaaaschtalkar mitt yrke.. bra va? Jag sitter och klurar på skämt när suddgummi och lego viner i luften. Det har varit två riktiga dåliga dagar, den vita handduken lämnar snart min hand och flyger upp i luften..

Man ska inte ge upp har jag lärt mig men jag har också lärt mig att man bara lever en gång och det vore ju dumt att vantrivas den gången eller hur? Det finns guldkorn i sanden, det gör det. Idag firade vi lucia, föräldrar var där när alla barnen gick vackert in på scen som är centralt belägen på skolan. "Uuute är mörkt och kallt i allaaa husen". Vacker sång, nervösa och roliga barn. När luciafikat sedan serverades i matsalen fick jag faktiskt lite småångest, det var väldigt många nya människor i en liten lokal som man skulle prata med men jag hittade ganska snart en av mina favoritföräldrar som jag pratade bostäder med..

Jag vill bara förtydliga att det givetvis inte är något fel på varken skolan, barnen, föräldrarna eller personalen. De flesta är bara väldigt olik mig och mitt sätt att vara, jag känner mig felplacerade..