Jag åkte bil runt i Varv i helgen, ensam. Det var svårt att beskriva känslan men jag konstatera två saker..
1. Körkortet är nog det bästa som har hänt mig.
2. Det är INTE i Värnamo jag ska bo.
Känslorna stormade in över mig när jag åkte omkring bland mina barndomsminnen, jag grät inte, det har jag inte gjort sen morfar dog för 13 år sen, det är sant men jag är inte okänslig för det, snarare tvärtom. Till saken, i mitt huvud är jag ganska övertygad om att jag nån gång kommer flytta tillbaka till Varv. De flesta svarar på det att "Det är tiden du saknar, inte platsen". Logiskt tänkt men jag köper det inte, jag älskar fortfarande kvarteren därborta oc vad är det egentligen för fel att flytta tillbaka till en plats där man nästan genomgående har positiva minnen ifrån. I vilket fall var det mycket skönt att själv kunna åka runt där, fundera och minnas.
Här i Värnamo känns allting ganska grått, jag våndas redan smått över att gå till jobbet, helt sjukt egentligen, efter fem veckor så känns det redan som att jag har sett dessa väggar för mycket. Det är inget dåligt jobb egentligen, lönen är bra enligt mig, arbetskamraterna är helt ok men yrkesrollen passar verkligen inte mig, vilket gör att man kan drabbas av smått panik som nyexaminerad. Barngruppen som jag har är dessutom råtuff och det är inte varje gång som konflikthanteringen går så smidigt, jag känner mig vilsen och inkompetent ibland tyvärr..
Helgerna är dock fantastiska! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar